Why me?

Kort och distinkt presentation om mig för att ni ska kunna sätta det jag skriver i ett sammanhang och vilt kunna bilda er förutfattade meningar:

- 39 år
- 3 barn
- en fru
- bor i Sollentuna
- Gillar äventyr och tuffa utmaningar
- Gillar att testa mig själv i allt från idrott till snillrika affärer
- Gillar högt tepmpo
- Snöar lätt in på saker (just nu, läs barfotalöpning) och blir oftast väldigt duktig på dom

Så. Det är jag i ett nötskal.

Just barfotalöpning är ju en aktivitet längst ut i kanten på idrottens karta, just nu i alla fall. Kanske är det just därför jag har totalt snöat in på denna underskattade nyevolution av människans mest naturliga syssla.

Att springa barfota.

Det känns som om man får ha intresset i fred en smula och att det finns tid att lära sig denna konst innan alla andra ska ta för sig och nationella idrottsförbund ska parasitera på oss stackars utövare med dyra regler som ingen fattar eller följer ändå.

Rent tekniskt kom jag i kontakt med barfotalöpning genom min andra idrott Multisport av en ren slump kan man säga. Efter att ha tävlat i diverse tävlingar allt ifrån snabba sprintar på 2 timmar till tre dygns Adventure races började mitt ena knä klaga allt mer. Inget konstigt så långt kan tyckas när man kör hårt. Lite smärta får man ju mumsa i sig.

Till saken hör att jag skadat höger knä två gånger tidigare och detta nu tillsammans med ett par år av intensiv träning på en nivå som skulle kunna klassas som elitmotionär (vad nu gränserna går?) tillslut slagit stop och belägg i maskineriet för utdragna multisportaktiviteter.
För en tid vill säga. Av rehab, operationer och sjukgymnasterande, pust och stön.
Efter att ha kommit tillbaka till en ok form genom att enbart, nästan i alla fall, cykla MTB så ville jag börja springa igen.
Korta turer initiallt i ett lågt tempo med de senaste mest dämpade skorna inklusive nya fina dyra inlägg för att korrigera den kraftiga pronation i höger vrist som kommit av alltför många stukningar av foten.

Pronationen far upp i knät som roterar inåt och slitage från tidigare skador resultarar i broskskador som i sin tur resultarar i pensionärsåkomman Artros...

Ordet i sig är ju inte direkt macho. Korsbandsskada eller till och med meniskskada låter ju häftigare - dom drar man ju på sig när man tränar hårt och tävlar och är i full fart. Ung och stark.

För är man en multisportare som inte behöver sömn, kan springa i timmar, Paddlar sovandes och klämmer en sträcka motsvarande 2 vätternrundor på MTB med full packning och munnen full av russin, då får man inte artros. Så enkelt är det.

Om man däremot spelar bridge varje tisdag sittandes på sin rullator med munnen full av löständer och färdtjänstkortet i näven, då ar det OK med artros. Kanske till och med status på ett långt och fartfyllt liv. Så enkelt är det. Artros får man när man sitter i färdtjänsttaxin på väg mot ålderns höst.

Det alla inte vet är ju dock att Artros ofta kommer efter just skador som korsbands- och miniskskada när tidens tand så att säga gjort sitt. Gamla skador skapar nya när biomekaniken sätts ur spel.

Nog tjatat om pensionärer.

Efter att ha studerat varje sida på nätet om tänkara vägar tillbaka till löpningen, som ju är en viktig komponent inom multisporten, började jag förstå att just skorna är viktigare än vad man kan tro. Eller avsaknaden av skor rättare sagt.

Ett naturligt löpsteg återställer biomekaniken om styrkan finns. Ju mer supportiva doningar vi dämpar vårt naturliga rörelsemönster med desto mer skev blir vår mekaniska rörelse. Absolut speciellt om vi lider av krämpor i alla fall. Man tränar mer men blir svagare liksom.

Detta är ju revolutionerande tänker vi nu! Ja, smått fantastiskt är det allt. Med tanke på att jag nu kan springa igen utan allt för typiska känningar är det fantastiskt. Det räcker för att jag skall
snöa in på området kan jag säga.

Givetvis krävs en helt annan form av träning för att stärka kroppen för barfotalöpning och som vi alla vet krävs det att man tar det i små steg. I mitt fall handlar det mest om att härda tassarna för jag vill gå "all in" och köra helt barfota.
Vägen att göra det tar sin början i något som jag giller. Att köpa nya prylar.
För tro inte att man bara kastar av sig skorna och kör, ett vettigt första steg är att vänja sig med minimalistisk löpning för att stärka fötterna och vaderna.

I nästa inlägg resonerar jag lite om dessa ickeskor som tillverkarna nu tvingas ta fram. Motsägelsefullt kan man ju tycka när det är just dom som uppfunnit tusen förkortningar som har till uppgift att balsamera in våra fötter från omvärldes karja hårdhet.

För alla oss som gillar avskalad träninsgstatistik i det oändliga kommer jag även att delge mina pass och mitt träningstänk inom kort. Så håll ut.

Kör hårt!

Löpband

Barfotalöpning på löpband är inte lätt. Och ont gör det.
Dessutom ser man ut som en trädkramare när man sitter där och tar av sig skorna på löpbandet. Om skorna också är s k "barfotaskor" till råga på allt verkar allt ännu mer iscensatt.

Så fort man ställer sig på bandet utan skor tittar folk lite extra på en och man ser att dom tänker
-Jaha, vad märkvärdig han är utan skor och allt.

- Nu lär det gå fort om han är en sån specialist som till och med har valt att ta av sig dyra löparskor för att dom uppenbarligen hindrar hans framfart. Säger damen som går och läser DN på sitt löpband.

-Han springer Lidingöloppet på 1:30 blank eller nått. Viskar mannen bredvid DN-damen från sin roddmaskin.

-Milen? -ja den lär ju gå på en 25 minuter! Utbrister en tredje kettlebellsaktivist med smala ben och gigantisk överkropp insmord i liniment.

- Jo, jag hörde att han har tränat med Kenyaner på plats vid foten av Mount Kenya. Svarar den första häpna damen som nu helt har stannat sitt band för att ogenerat stirra och peka på mig.

Well, så kanske det inte är men det känns så i alla fall. I jämförelse med Kettebells-dårarna som står och slungar i hörnen ser detta faktisk ganska städat ut.

När man sedan börjar springa och friktionen från bandet bränner i fotsulorna redan efter 2 km inser man att just löpband, som är så skönt att springa på i normala fall, inte fungerar så bra i syfte att härda fötterna.
Trots det intar man en ståtlig hållning och andas enbart genom näsan utan att röra en min medans bandet skrämts upp till 22 km/h.

Nje, det är inte bara katastrof. Det härdar faktiskt fötterna ganska bra men man får vara försiktig i början och ett tips är att börja springa barfota för att sedan ta på dig skorna istället för tvärtom när fötterna är fuktiga och svettiga - då blir slitaget mer kännbart direkt.

Springa i strumpor lär också vara en variant.

Ny blogg och nytt intresse. I nästa inlägg kommer jag att beskiva mig själv mer och varför jag har fastnat för denna fantastiska aktivitet som på senare tid håller på att fullkomligt omkullkasta alla rön om biomekanik, idrottsskador och löpsteg.

Ses snart - och av med dojjerna!